Vi bär alla på många relationer – till partner, familj, vänner och arbete. Men det finns en relation som alltid finns där, från första andetaget till det sista: relationen till dig själv. Och den glöms ofta bort.

Jag vet hur det kan bli när den försummas. För många år sedan rasade både kraft och riktning i mig. Utifrån såg allt bra ut, men inuti fanns en tyst övergivenhet. Jag hade sprungit från och lyssnade inte på mig själv. Jag lyssnade mer på vad jag tyckte att jag borde göra än på vad jag ville. Kanske känner du igen det där – att leva från måste och prestation, att göra rätt, vara duktig, inte ta för mycket plats. Men livet blir smalare då.

När jag idag möter människor i samtal ser jag samma sak: många har tappat nyfikenheten inför sig själva. Vi tror ibland att vi ska “hitta oss själva” en gång för alla, som om en version av oss vore den rätta. Jag tror inte det. Vi får öva på att förstå oss själva, om och om igen.

Och där kommer modet in. Mod att våga vara i det som känns. Mod att prova nytt, även när benen skakar. Mod att leva lite mer – inte lite mindre. Mod kan vara att säga nej när du brukar säga ja. Att vila fast du känner dig rastlös. Att göra något som inte är “du” – ännu.

Ibland behöver vi också vara lite crazy. Inte för att fly, utan för att känna att vi lever. Dansa i köket. Sjunga i bilen. Ta ett bad mitt i november. Livet blir bredare när det finns plats för lek.

En annan nyckel är förundran – den där stilla wow-känslan som kan dyka upp vid havet, i skogen eller i en låt. Förundran går inte att beskriva, sök den, hälsar jag, som är en förundran-junkie.

Och kanske framför allt: våga vara med dig själv. Inte bara när du mår bra, utan också när det är rörigt.