Debatten i media kring de kända profilerna Christopher Wollter och Julia Dufvenius har påmint oss om något att i nära relationer kan det uppstå situationer där en partner sårar den andra djupt. Frågan många ställer sig är om det går att gå vidare när förtroendet brustit. 

Som parterapeut möter jag ofta par som har otrohet i relationen, vilket väcker mycket starka känslor och vi går igenom olika steg. Det första steget är att våga se sveket i ögonen. Att förminska eller bortförklara det som hänt riskerar att göra skadan större. Den som brutit tilliten behöver ta fullt ansvar, även när det känns svårt och personen upplever starka skuldkänslor. Erkännandet blir grunden och början för samtal.

Nästa steg handlar om att lyssna. Den som blivit sårad behöver få sätta ord på sin upplevelse, ofta flera gånger, innan känslorna kan börja lägga sig. Här har den som svikit ett särskilt ansvar som är att inte bara vänta på att frågorna kommer, utan också själv våga följa upp och fråga sin partner hur den mår. Den aktiva omtanken blir ett tecken på att man tar relationen på allvar.

För den som är sviken finns samtidigt en fallgrop. Att gå in i detaljer och kontroll leder sällan till läkning. Tvärtom riskerar det att fastna i en spiral som gör mest ont för den som redan blivit sårad. Trygghet och tillit byggs inte genom kontroll, utan genom att den som svikit visar pålitlighet över tid.

Att bygga upp förtroendet och tilliten igen kräver tid, tålamod och konsekventa handlingar. Det är inte orden i första hand som läker, utan att visa i vardagen att man vill annorlunda nu, vilket på sikt kan återskapa tilliten.

Förlåtelse är inget man kan pressa fram och handlingar är inget man behöver förlåta. Ibland leder processen till en starkare relation, ibland kommer man till insikten att det mest kärleksfulla är att gå vidare på olika håll.

Det viktiga är att komma ihåg att svek behöver inte vara slutpunkten. Med ärlighet, mod och vilja från båda sidor går det att resa sig, även när det känns som mörkast.